ett tag sedan
Oj nu var det visst ett tag sedan jag skrev... Kanske gör det inte så mycket, har inte så hemskt många läsare än trots allt. Men till er som brukar ta er tid att läsa mina ord, förlåt;) Här kommer lite uppdateringar dock.
Min helg har virit bra. Den började i fredags med ungdomssamling i missionskyrkan... Spelade med lovsångsteamet som tyvärr har hamnat lite ur focus den senaste tiden... Vi har inte orkat engagera oss och det har gått allmänt dåligt på våra rep. Med hjälp från ovan klarade vi oss dock bra i fredags men det kändes inte bra... Vi måste ta tag i detta. Vi måste lära oss att hålla focus på det som är viktigt, då kommer allt annat fungera bra också. Att spela lovsång innerbär inte att ha en konsert som ska låta fantatiskt. Nej, lovsång skall komma från hjärtat och vara riktad till Gud. Det vet vi mycket väl och ändå går det förbi oss på nåt märkligt vis och åter igen hamnar focus på att gitarren inte låter bra eller att sången är för hög.
Det gör mig frustrerad! Att vi inte längre bara kan sitta ner tillsammans och samtala... Det har blivit så pampigt allting. Allt skall vara så grymt kul, så mycket, så fantastiskt och så perfekt. Lovsång och bön har för mig varit som bäst vid de tillfällen då inget är särskilt planerat, då Gud får vara med och forma tillfället som han vill. När men sitter på golvet i en ring och bara lovsjunger till klinkandet på en gitarr. Inget krångel, bara tillgivenhet. Jag har börjat tappa lite av den kontakten med Gud. Gud som är allt för mig. Jag har låtit honom forma mitt liv, ett liv jag har trivts mycket bra med...
Det är dags för en förändring nu! Vi kan inte tappa bort Gud i vår längtan att föra människor till honom, då vinner vi ingen. Då förlorar vi bara oss själva.
Jag kan bli så ledsen när jag tänker på hur vi beter oss i kyrkan ibland. Vi säger, "kom som du är", men när han som är lite annorlunda, hon som inte har rätt kyrkhumor, hon som har fel färg på håret eller han som är snyggare än oss kommer till oss, med en längtan att få se Gud...då är det som att dessa ord är som bortblåsta! När ska vi förstå att vi måste lära oss att ta in människor i gemenskapen! När ska vi förstå att vi måste ringa de som är nya och inte förvänta oss att de ska ringa själva! När ska vi förstå att det är kärleken till andra människor som får dem att upptäcka vem Gud är...
Jag talar inte till alla nu så det är inte säkert du behöver ta åt dig, men jag måste få det här sagt. När jag började åka in till kyrkan i Lidköping så gick jag i sjunde klass. När jag kom dit kände jag mig som en utomjording! Vart skulle man sitta? Alla satt ju i sina små gäng... Vem skulle jag prata med? Alla tycktes ju ha någon annan att prata med. Trots att jag inte var någon särskilt blyg tjej eller osocial på något sätt så hamna jag lite vid sidan av...som någon som inte riktigt passade in. Hur kommer det sig att av alla nya platser jag någonsin hamnat på, bland alla nya människor jag någonsin träffat så var det i kyrkan jag kände att jag inte passade in i?! Borde det inte varit tvärt om! Att i kyrkan skulle jag känt mig hemma så fort jag klev innanför dörren? Men jag är kvar i kyrkan och jag åker dit ganska ofta...ja visserligen har jag nu fina vänner där...det har ju gått några år. Men det var inte den stora kärleken från människorna i kyrkan som fick mig att stanna kvar, det var Gud. Och jag vet att jag fortafarande inte riktigt passar in i mallen...den kyrkliga mallen, men jag är accepterad nu, och jag accepterar människorna runt mig.
Förlåt...det var inte meningen att låta arg...men jag blir bara så ledsen när jag tänker på det. Men jag tror vi har blivit bättre... tror vi har börjat focusera mer på Gud och därigenom fått mer kärlek för folket utanför som är påväg in i gemenskapen...som jag nu faktiskt nästan kan kalla den utan att skämmas. Så nu vill jag bara säga såhär, KOM INTE SOM NÅGON DU INTE ÄR!!!;)
Ja oj där gled det iväg lite grand... Det var i alla fall början av min helg. Den fortsatte på lördagen med att jag träffa personen jag tycker så mycket om. Mycket trevlig dag med fika och Robert Gustafsson. Kvällen inleddes sedan hemma hos Anders Wolme, haha djupa diskutioner om Gud och allt vet vad... När dessa pojkar sedan något för fulla skulle ta sig till kronan (detta skitställe i min mening) så var det dags för mig att dra mig hemmåt tänkte jag. Nehepp så blev inte fallet. Istället kom en Martin och hämtade upp mig för jag skulle hem till Linus där ett glatt gäng satt och spelade poker. Själv vågade jag dock inte delta eftersom jag kände mig alltför osäker på reglerna... nu kan jag dem dock ganska bra tror jag så nästa gång kanske....observera att jag sa KANSKE!;) Det blev en mycket bra och mysig kväll trots att jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Söndagen innebar jobb...klockan 8 fick jag pallra mig ur sängen. Sedan säga hejdå till en viss någon å så jobba. Efter jobbet kände jag en brist på socialkontakt och Hanna och Henrik fick stå ut med mitt sällskap ett par timmar. Bra dag!:)
Puss på er nu ska jag till Lidköping och sjunga och träna badminton!
Min helg har virit bra. Den började i fredags med ungdomssamling i missionskyrkan... Spelade med lovsångsteamet som tyvärr har hamnat lite ur focus den senaste tiden... Vi har inte orkat engagera oss och det har gått allmänt dåligt på våra rep. Med hjälp från ovan klarade vi oss dock bra i fredags men det kändes inte bra... Vi måste ta tag i detta. Vi måste lära oss att hålla focus på det som är viktigt, då kommer allt annat fungera bra också. Att spela lovsång innerbär inte att ha en konsert som ska låta fantatiskt. Nej, lovsång skall komma från hjärtat och vara riktad till Gud. Det vet vi mycket väl och ändå går det förbi oss på nåt märkligt vis och åter igen hamnar focus på att gitarren inte låter bra eller att sången är för hög.
Det gör mig frustrerad! Att vi inte längre bara kan sitta ner tillsammans och samtala... Det har blivit så pampigt allting. Allt skall vara så grymt kul, så mycket, så fantastiskt och så perfekt. Lovsång och bön har för mig varit som bäst vid de tillfällen då inget är särskilt planerat, då Gud får vara med och forma tillfället som han vill. När men sitter på golvet i en ring och bara lovsjunger till klinkandet på en gitarr. Inget krångel, bara tillgivenhet. Jag har börjat tappa lite av den kontakten med Gud. Gud som är allt för mig. Jag har låtit honom forma mitt liv, ett liv jag har trivts mycket bra med...
Det är dags för en förändring nu! Vi kan inte tappa bort Gud i vår längtan att föra människor till honom, då vinner vi ingen. Då förlorar vi bara oss själva.
Jag kan bli så ledsen när jag tänker på hur vi beter oss i kyrkan ibland. Vi säger, "kom som du är", men när han som är lite annorlunda, hon som inte har rätt kyrkhumor, hon som har fel färg på håret eller han som är snyggare än oss kommer till oss, med en längtan att få se Gud...då är det som att dessa ord är som bortblåsta! När ska vi förstå att vi måste lära oss att ta in människor i gemenskapen! När ska vi förstå att vi måste ringa de som är nya och inte förvänta oss att de ska ringa själva! När ska vi förstå att det är kärleken till andra människor som får dem att upptäcka vem Gud är...
Jag talar inte till alla nu så det är inte säkert du behöver ta åt dig, men jag måste få det här sagt. När jag började åka in till kyrkan i Lidköping så gick jag i sjunde klass. När jag kom dit kände jag mig som en utomjording! Vart skulle man sitta? Alla satt ju i sina små gäng... Vem skulle jag prata med? Alla tycktes ju ha någon annan att prata med. Trots att jag inte var någon särskilt blyg tjej eller osocial på något sätt så hamna jag lite vid sidan av...som någon som inte riktigt passade in. Hur kommer det sig att av alla nya platser jag någonsin hamnat på, bland alla nya människor jag någonsin träffat så var det i kyrkan jag kände att jag inte passade in i?! Borde det inte varit tvärt om! Att i kyrkan skulle jag känt mig hemma så fort jag klev innanför dörren? Men jag är kvar i kyrkan och jag åker dit ganska ofta...ja visserligen har jag nu fina vänner där...det har ju gått några år. Men det var inte den stora kärleken från människorna i kyrkan som fick mig att stanna kvar, det var Gud. Och jag vet att jag fortafarande inte riktigt passar in i mallen...den kyrkliga mallen, men jag är accepterad nu, och jag accepterar människorna runt mig.
Förlåt...det var inte meningen att låta arg...men jag blir bara så ledsen när jag tänker på det. Men jag tror vi har blivit bättre... tror vi har börjat focusera mer på Gud och därigenom fått mer kärlek för folket utanför som är påväg in i gemenskapen...som jag nu faktiskt nästan kan kalla den utan att skämmas. Så nu vill jag bara säga såhär, KOM INTE SOM NÅGON DU INTE ÄR!!!;)
Ja oj där gled det iväg lite grand... Det var i alla fall början av min helg. Den fortsatte på lördagen med att jag träffa personen jag tycker så mycket om. Mycket trevlig dag med fika och Robert Gustafsson. Kvällen inleddes sedan hemma hos Anders Wolme, haha djupa diskutioner om Gud och allt vet vad... När dessa pojkar sedan något för fulla skulle ta sig till kronan (detta skitställe i min mening) så var det dags för mig att dra mig hemmåt tänkte jag. Nehepp så blev inte fallet. Istället kom en Martin och hämtade upp mig för jag skulle hem till Linus där ett glatt gäng satt och spelade poker. Själv vågade jag dock inte delta eftersom jag kände mig alltför osäker på reglerna... nu kan jag dem dock ganska bra tror jag så nästa gång kanske....observera att jag sa KANSKE!;) Det blev en mycket bra och mysig kväll trots att jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Söndagen innebar jobb...klockan 8 fick jag pallra mig ur sängen. Sedan säga hejdå till en viss någon å så jobba. Efter jobbet kände jag en brist på socialkontakt och Hanna och Henrik fick stå ut med mitt sällskap ett par timmar. Bra dag!:)
Puss på er nu ska jag till Lidköping och sjunga och träna badminton!
Kommentarer
Trackback
